Säga vad man vill om F. så är det ju lyckat. Alla som är någon (eller vill vara någon) finns där, med namn, utbildning, Li'l Green Patch och vampyrpoäng. Men det bästa tycker jag är att man kan hitta gamla vänner och få en liten uppdatering om vad de gjort de senaste 10 åren sen gymnasiet. Idag fick jag kontakt med min gamla bästis som jag letat högt och lågt efter, skickat brev hem till föräldrahemmet som jag trodde var övergivet, frågat gemensamma bekanta, chansat och skickat meddelanden till andra med samma namn, fegat ur för att ringa en lista över jämnåriga där namnet verkar stämma, klurat på vad mellannamnet var, om hon kanske bytt efternamn, om hennes syster Anna med -sonnamn kanske gick att hitta... Jag har till och med bedrivit ett fruktlöst letande efter hennes kusin. Ja, ni förstår att det har varit blod, svett och tårar.
Och så plötsligt fanns hon där. En gemensam bekant föreslog henne som Friend. Lyckan var total. Tack Facebook!
Bild från skolfotograf anno 1986 ca
1 comment:
Åååhhh, vad roligt! Det är verkligen det som är det bästa med facebook. vad gulligt du är tycker jag...tihi./dorro
Post a Comment